Det är jobbigt nu....
Den 21 oktober var jag med en kompis på Sankt Görans sjukhus när mamma ringde. Hon skrek att pappa var jättedålig och låg på golvet........vilken panik. Jag lämnade kompisen sprang ut till bilen och ringde Sami och bad honom åka hem till mamma och pappa.
Jag lyckades hålla mig till alla hastighetsbegränsningar, det var en riktigt jobbig resa hem eftersom jag inte visste vad som väntade.
Jag kom samtidigt som ASIH, brorsan och Sami hade redan hunnit dit. Pappa låg på golvet i köket, blödde lite från munnen och var knappt kontaktbar. Han låg och försökte skruva sig och lät bara ajajajajajajajajaj.
ASIH skulle försöka lyfta honom så han skulle komma in i sängen men eftersom ingen vet hur mycket som hade gått sönder. Brorsan kom på den smarta ideén att lyfta pappa i trasmattan som han redan låg på. Ett par tryck på morfinpumpen och sen var det bara att lyfta upp honom.
En stund senare kom läkaren och kollade igenom pappa. Det troliga är att han fick en hjärnblödning och att det var därför han ramlade. Mamma sa att han betedde sig lite konstigt precis innan.
Läkaren talade om för oss att pappa mycket väl kunde somna för gått den natten. Men han hade ju lurat dom tidigare.
Senare på eftermiddagen kom det några sköterskor som satte kateter och så fick han trombosyter.
Carro kom dit efter jobbet, Sami Terese och Tobbe kom också. Vi var hela tiden minst 2 stycken som satt inne hos pappa. S, T & T åkte hem vid 2 tiden på natten.
Carro sov sött på soffan. Mamma brorsan och jag satt hos pappa hela tiden. Natten vart ganska jobbig med kramper.
Fredag morgonen kliver pappa upp ur sängen och går ut i köket och äter frukost!!!!!!!!!!!!!!!
Sen blev det tufft igen, efter frukosten gick han och la sig igen då tog det inte lång tid innan han började krampa ordentligt. ASIH fick rycka ut igen och satte in en till pump med lugnande och ångest dämpande som även är ett typ av narkos medel.
På eftermiddagen blev det kramper igen, det bubblade blod i munnen på pappa. Han for runt i sängen i sin egna "lilla bubbla" ofta var vi 4 stycken som fick hålla i honom.
Han hade väldigt mycket "hallisar", när han krampde såg han precis ut som en cpskadad. Det var fruktansvärt.
Det var fullt hus där hela helgen, vi sov på madrass på golvet, på mattor,i soffan, på stolar och i mammas säng.
Middag fick vi äta i olika matlag, kändes nästan som skolan.
Natten mellan söndag och måndag var katastrofal. Pappa var vaken HELA natten vägrade somna, hade "hallisar" och förmodligen dödsångest. Vi räknade ut att vi sov max 6 timmar totalt mellan torsdag och måndag.
På måndag morgon kom en ASIH sköterska och talade om att dom hade en reserverad plats på ASIH´s vårdavdelning på Långbro.
Efter lite diskutioner tog vi beslutet att pappa skulle dit. Han medicinerades ordentligt och en ambulans kom och hämtade honom.
Mamma åkte med ambulansen, brorsan och jag åkte med våra bilar dit och mötte upp där.
Helt plötsligt var pappa klar i huvudet och ville ha lunch. Han hade ju inte ätit något sen frukosten på fredagen.
När läkaren kom i och pratade med honom så sa han att han vet att han ska "kila vidare" och att han vill leva det gjorde så jävla ont att höra och samtidigt se pappas blöta ögon. Han sa även att han vet att vi kommer att klara oss bra så länge vi har mamma, då brast det för henne.
Läraren talade ju även om att pappas cancer sitter i HELA skelettet från huvudet och ner till fötterna, i hjärnhinnan benmärgen och lymfsystemet. Men det visste vi ju redan.
Efter ett par dagar på avdelningen fick pappaen kraftig urinvägsinflammation, han har väldigt mycket blod i urinen.
Väster arm och ben funkar inte som det ska, han pratar inte speciellt mycket. Han kan inte resa sig själv, måste ha hjälp med allt. Äta kan han göra med höger hand.
Jag åker dit varje morgon sen åker mamma och jag hem och äter lunch. När vi kommer tillbaka igen så fikar vi, vi löser väldigt mycket korsord och LYSSNAR på tv.
Pappa "läser" samma sida i tidningen från morgon till kväll, han somnar hela tiden. Några kvällar har han haft riktiga smärtgenombrott. Men tillslut har dom fått bukt på dom.
Vi fick även reda på att morfar är sämre.
Jag har blivit utförsäkrad och inskriven på AF. Fick en handläggare i typ 5 timmar sen blev det en ny som skulle kontakta mig men det har inte hänt.
Nu har jag anmält närståendevård till FK. Så det är ju bara hoppas att dom betalar ut ersättning i tid.Det blir ju inte så lätt att leva på en inkomst. Speciellt nu när min bebis Terese fyller 18 år nästa vecka och såär det jul om en månad.
En rolig sak som vi har att se fram emot är att Sami och jag åker till Malaga med hans pappa och fru.Vi åker den 15 maj och kommer hem 29 maj!!!!!
Det här får räcka för nu, jag är helt slut och har sådan värk.
Jag lyckades hålla mig till alla hastighetsbegränsningar, det var en riktigt jobbig resa hem eftersom jag inte visste vad som väntade.
Jag kom samtidigt som ASIH, brorsan och Sami hade redan hunnit dit. Pappa låg på golvet i köket, blödde lite från munnen och var knappt kontaktbar. Han låg och försökte skruva sig och lät bara ajajajajajajajajaj.
ASIH skulle försöka lyfta honom så han skulle komma in i sängen men eftersom ingen vet hur mycket som hade gått sönder. Brorsan kom på den smarta ideén att lyfta pappa i trasmattan som han redan låg på. Ett par tryck på morfinpumpen och sen var det bara att lyfta upp honom.
En stund senare kom läkaren och kollade igenom pappa. Det troliga är att han fick en hjärnblödning och att det var därför han ramlade. Mamma sa att han betedde sig lite konstigt precis innan.
Läkaren talade om för oss att pappa mycket väl kunde somna för gått den natten. Men han hade ju lurat dom tidigare.
Senare på eftermiddagen kom det några sköterskor som satte kateter och så fick han trombosyter.
Carro kom dit efter jobbet, Sami Terese och Tobbe kom också. Vi var hela tiden minst 2 stycken som satt inne hos pappa. S, T & T åkte hem vid 2 tiden på natten.
Carro sov sött på soffan. Mamma brorsan och jag satt hos pappa hela tiden. Natten vart ganska jobbig med kramper.
Fredag morgonen kliver pappa upp ur sängen och går ut i köket och äter frukost!!!!!!!!!!!!!!!
Sen blev det tufft igen, efter frukosten gick han och la sig igen då tog det inte lång tid innan han började krampa ordentligt. ASIH fick rycka ut igen och satte in en till pump med lugnande och ångest dämpande som även är ett typ av narkos medel.
På eftermiddagen blev det kramper igen, det bubblade blod i munnen på pappa. Han for runt i sängen i sin egna "lilla bubbla" ofta var vi 4 stycken som fick hålla i honom.
Han hade väldigt mycket "hallisar", när han krampde såg han precis ut som en cpskadad. Det var fruktansvärt.
Det var fullt hus där hela helgen, vi sov på madrass på golvet, på mattor,i soffan, på stolar och i mammas säng.
Middag fick vi äta i olika matlag, kändes nästan som skolan.
Natten mellan söndag och måndag var katastrofal. Pappa var vaken HELA natten vägrade somna, hade "hallisar" och förmodligen dödsångest. Vi räknade ut att vi sov max 6 timmar totalt mellan torsdag och måndag.
På måndag morgon kom en ASIH sköterska och talade om att dom hade en reserverad plats på ASIH´s vårdavdelning på Långbro.
Efter lite diskutioner tog vi beslutet att pappa skulle dit. Han medicinerades ordentligt och en ambulans kom och hämtade honom.
Mamma åkte med ambulansen, brorsan och jag åkte med våra bilar dit och mötte upp där.
Helt plötsligt var pappa klar i huvudet och ville ha lunch. Han hade ju inte ätit något sen frukosten på fredagen.
När läkaren kom i och pratade med honom så sa han att han vet att han ska "kila vidare" och att han vill leva det gjorde så jävla ont att höra och samtidigt se pappas blöta ögon. Han sa även att han vet att vi kommer att klara oss bra så länge vi har mamma, då brast det för henne.
Läraren talade ju även om att pappas cancer sitter i HELA skelettet från huvudet och ner till fötterna, i hjärnhinnan benmärgen och lymfsystemet. Men det visste vi ju redan.
Efter ett par dagar på avdelningen fick pappaen kraftig urinvägsinflammation, han har väldigt mycket blod i urinen.
Väster arm och ben funkar inte som det ska, han pratar inte speciellt mycket. Han kan inte resa sig själv, måste ha hjälp med allt. Äta kan han göra med höger hand.
Jag åker dit varje morgon sen åker mamma och jag hem och äter lunch. När vi kommer tillbaka igen så fikar vi, vi löser väldigt mycket korsord och LYSSNAR på tv.
Pappa "läser" samma sida i tidningen från morgon till kväll, han somnar hela tiden. Några kvällar har han haft riktiga smärtgenombrott. Men tillslut har dom fått bukt på dom.
Vi fick även reda på att morfar är sämre.
Jag har blivit utförsäkrad och inskriven på AF. Fick en handläggare i typ 5 timmar sen blev det en ny som skulle kontakta mig men det har inte hänt.
Nu har jag anmält närståendevård till FK. Så det är ju bara hoppas att dom betalar ut ersättning i tid.Det blir ju inte så lätt att leva på en inkomst. Speciellt nu när min bebis Terese fyller 18 år nästa vecka och såär det jul om en månad.
En rolig sak som vi har att se fram emot är att Sami och jag åker till Malaga med hans pappa och fru.Vi åker den 15 maj och kommer hem 29 maj!!!!!
Det här får räcka för nu, jag är helt slut och har sådan värk.
Kommentarer
Postat av: Susanne
Älskade vännen, nu har du väl så det räcker... Men glöm inte bort att du och din mamma måste ta hand om er själva också.. Jag lider verkligen med Er..
Här är det väl okey, pappa har precis tagit bort en tumör i urinblåsan så vi hoppas verkligen att det slutar här nu för hans del..
Kram på dig, du vet att jag finns här ifall du behöver rensa tankarna något...
Postat av: Ylva
Shit va jobbigt! Han är ju verkligen seg och tuff din pappa :) Skönt ändå att han nu är på Långbro så att även din mamma kan få lite andrum. Även om din pappa ibland knappt vet att ni är där så kommer ni att känna att ni gjorde ALLT för honom, när hans jordetid är över.
Skickar massor av styrkekramar till dig och din familj!
Kram
Trackback
